Your outdoor e-magazine and stepping stone to the outdoors

Helgäventyr, Skidåkning, Turskidåkning

Sveriges enklaste fjälltur

Varför göra det krångligare än vad det är? Varför gneta i sega uppförsbackar när du inte måste? I Vemdalen kan du åka lift eller snövessla till toppen och glida behagligt nedför till god mat och bekvämt boende i nästa dal.

Text & Foto: Gunnika Isaksson-Lutteman

Bastun vi nyss klev ur hettar fortfarande i kinderna när vi nu sitter i Vålkojans restaurang och uttrycker vår skira beundran över hur fantastisk den pepprade renentrecôten är.

Hit till Vålkojan kan du ta dig med bil eller på skid- och skoterled. Vi kom bilvägen men imorgon ska vi ta skidleden till Björnrikes liftsystem för att uppleva Sveriges enklaste skidtur. Det är jag, Sofia och Jonas Demnert, samt våra hundar, mini-aussien Diesel och kelpien Reka, som är helt och fullt inställda på att det ska mysas den här långhelgen. Vi ska undvika uppförsbackar och bejaka nedförsbackar. Vi ska låta oss frestas av välsmakande måltider och sköna sängar. Livsnjuteri är vårt motto från och med nu.

Bortkomna i björnens rike

Vårt livsnjuteri får en komisk början. Vi börjar helt enkelt med att skida vilse, hur det nu är möjligt när skidleden till liften Grizzly Express är väl markerad och vi har en noggrann karta i näven. Plötsligt tar vår ”väg” slut och lata som vi är orkar vi inte skida tillbaka för att hitta rätt led att följa. Vi bestämmer oss för att ta kortaste vägen, vi hör ju liften mellan granarna, det kan inte vara långt. Den något miserabla snötillgången den här vintern medför att vi snart finner oss själva vandrandes med skidorna på axeln uppför genom snårskogen. Vi som inte skulle åka uppför alls. Fast nu går vi ju i och för sig, om en ska vara petig.

-Finns det mycket björnar i Björnrike, funderar Sofia samtidigt som hon sparkar iväg en kotte till sin överlyckliga hund Reka. 

Att vara lite vilse hör äventyret till.

Vi kliver så småningom ut i slalombacken och det är visserligen nedför till liften, men det är föga njutbart att fladdra dit med vingliga längdlagg under fötterna.

Sofias farhågor om att hundarna ska vara för uppspelta i sittliften visar sig vara helt obefogade. Båda hundarna tar det hela med ro och vädrar nyfiket med nosen på väg till toppen.

Solen tittar fram samtidigt som vi kliver av liften. De röda fjällkryssen som ska leda oss över fjället till Vemdalsskalet är inga som helst problem att hitta. De börjar i princip invid liften. Leden böljar fram över det vänliga Skorvdalsfjället. En skön känsla sprider sig i kroppen och i allas mungipor spritter ett busigt leende. Även hundarna ser ut att skratta där de skuttar fram i snön.  

Vingligt till Vemdalsskalet

Vid Timmerkojan gräver vi en solgrop som alla andra som har hittat hit denna soliga fredag. Vardagsstressen har vi lämnat bakom oss för länge sedan och lunchrasten får ta precis så lång tid som den vill. Det är enkla förhållningsregler när man är på njutningsuppdrag.

Två trikåklädda killar på mountainbikes dyker upp i sluttningen och jag måste gnugga mig i ögonen för att utröna ifall det är en hallucination eller inte.

-Vi brukar cykla en gång om året från Sveg till Vemdalen över fjället, svarar den ena killen när jag frågar vad de gör här.

Killarna har valt en bra dag, skaren är stenhård och inte ens eftermiddagssolen rår på den isiga ytan. Kylan börjar bita i kinderna och vi bestämmer oss för att glida vidare till Skalet och kvällens middag.

Det går lika bra att cykla på skaren som att åka turskidor.

Sju kilometers nedförsbacke står på agendan. Till en början svävar vi lättsamt nedåt i det svaga nedförslutet, de vita vidderna breder ut sig omkring oss. Några knotiga fjällbjörkar pyntar omgivningarna för att snart övergå i tätare fjällskog ju närmare vi kommer kvällens etappmål.

Det börjar branta på och det blir svårare att skida graciöst och avslappnat. Min hund tycker dessutom det är roligt att dra just i nedförsbackar, i uppförsbackar gör han sig icke besvär. Ju fortare det går, desto mer drar Diesel. Jag kapitulerar och slutar ens försöka bromsa. Jag fokuserar istället på att ducka för grenar och parera för stenar. Föga njutningsbart, men ganska skojigt ändå.

När jag glider ut på platån där längdspåren korsar omlott väntar jag in de andra som sakta kommer hasandes nedför sista branten. Tillsammans vandrar vi genom byn mot hotellet och vi får känslan av att vi hamnat i en alpby och inte i Skalpasset.

En fika unnar vi oss innan vi kliver in i receptionen för att hämta ut nyckeln till vår lägenhet för natten. Det dröjer inte länge förrän vår bastu är igång och vi sitter på laven och jämför skräckupplevelser från utförsbacken.

Dagen avslutas med välsmakande middag på pizzeria Kalas runt hörnet. För det är så långt vi orkar gå.

Snövessla mot Storhogna

Jonas står med huvudet långt ner under motorhuven på snövesslan som snart ska ta oss till Jaktstugan.

-Ett fint exemplar av en Snow Trac, med folkamotor,  mumlar Jonas och chauffören nickar belåtet när Jonas tillägger att just en sån här var med i The shining.

Genom att ta vesslan som går varje timme från Vemdalsskalets spårcentral till Jaktstugans våffelservering, slipper vi hela uppförsbacken på dagens tur. Precis som vi vill ha det.

Vesslan river igång och på ett kick är vi uppe på fjället igen. Vinden sliter i kläderna innan vi hinner stänga dörren till Jaktstugans värme. Vi har precis ätit frukost men det är inget som hindrar oss från att äta dagens första våffla, med extra grädde.

Jag passar på att värma tårna vid elden innan det är dags att segla nedåt till Storhogna.

Mer än mätta ger vi oss ut i blåsten. Himlen är ljusgrå och horisonten smälter ihop i en vit och vacker värld. Vi följer de röda kryssen som lyser upp likt fyrar i en farled.

I Vemdalsfjällen är det enkelt att tura på fjället tack vare ett intrikat system av kryssmarkerade vinterleder.

I Jo Ols Karinvallen dyker vi in i ett ombonat björklandskap och får skydd från vinden. Väderbitna fäbodar lockar oss att kika in bakom knarriga dörrar. Skidorna skorrar mot snön och Diesel, som har sprungit sig trött, vill gärna bli buren nu. Som tur är har han sin sele på sig och jag bär honom som en handväska i det svaga medlutet.

Här och där har fjällbäcken som vi följer letat sig genom snötäcket och porlar friskt genom vindsuset.

Sameviste och spa

I Fallmoran hittar vi fler fäbodar och några verkar vara bebodda, i alla fall säsongsvis. Precis innan dagens andra våffla måste vi faktiskt skida uppför i femhundra meter. Det är ändå okej, för i Samevistet får vi vår belöning med hjorttronsylt på.

Det är fullt av folk och jag springer på en gammal bekant jag inte sett på tio år. Reka börjar frysa så vi bäddar in henne i de kläder som finns i våra ryggsäckar. Men riktigt varm blir hon inte förrän vi tar oss an de sista tre kilometrarna mot vårt slutgiltiga mål, högfjällshotellet i Storhogna. Där väntar spa, sotat lamm och sköna sängar.

Färden går över det flacka fjället och våra blickar vilar långt bort i fjärran. Tagna av storheten skrider vi tysta framåt. Vi njuter av de sista stavtagen och drar in den sunda luften djupt i våra lungor.

-Det verkar som om hundarna också har feeling, säger Sofia och pekar på våra hundar som ser märkbart nöjda ut med livet.

Det inbjudande hotellet med röda knutar dyker upp och i sista nedförsbacken tänker jag att vad enkelt det kan vara att vara på tur om man gör det bekvämt för sig.

Vi kliver mer eller mindre rakt in i spasalongen och lägger oss raklånga på massagebänken.

Är det njutartur så är det.

Faktaruta:

Turen följer rödkryss-markerade vinterleder, etapperna är korta och du kan minimera antalet uppförsbackar genom att åka lift och snövessla.  Avståndet från Vålkojan till Björnrike och Grizzly Express-liften är 3 km. Från toppen av liften till Timmerkojan är det svagt uppför i 2,5 km innan det går utför i 7 km till Vemdalsskalet, sista kilometern går på platt mark i spårsystemet in till själva byn. Från Vemdalsskalet tar du snövessla till Jaktstugan, njut av fika innan du väljer väg till Samevistet. Brant utförsbacke men kortast med sina 4 km är den östra leden, vackrare vyer och snällare utförslut om du väljer den 8 km norra leden via Jo Ols Karinvallen. Från Jo Ols Karinvallen är det mestadels platt skidåkning med svag lutning nedför. Från Fallmoran är det brant uppför i 500 meter innan du når serveringen vid Samevistet. Sista sträckan är drygt 3 km och sluttar mer nedför ju närmare du kommer Storhogna. Finns möjlighet att skida brant uppför i Storhogna/Klövsjös spårsystem i 3,5 km och ta Klövsjö Express-liften ner till Klövsjö för den som vill.

Vessla till Jaktstugan avgår varje hel timme från Vemdalsskalets spårcentral när våffelstugan är öppen. Från Storhogna till Samevistet går det också att åka vessla varje halvtimme från kl.11

Liftarna är öppna kl. 9-16 under högsäsong.

Jaktstugan är öppen kl. 10-16 och Samevistet är öppet kl. 11-16, andra tider gäller när det inte är högsäsong.

Resa till Vemdalen kan du göra med bil eller Snälltåget från Stockholm längs Inlandsbanan till Röjan där Snöpendeln (buss) tar dig till Vemdalens alla skidorter. Direktbussen Härjedalingen tar dig från Stockholm till Vemdalen på 6,5 timme.

Boende finns i olika prisklasser i Björnrike, Vemdalen, Storhogna och Klövsjö. Allt från stugor, vandrarhem och hotell. Sök på Skistar, men boka på Booking.com då det inte är möjligt att boka en natt i taget hos Skistar. Boka i god tid före resan.